Ja, hej alla besökare som fortfarande hänger kvar här. Tänkte be om ursäkt för att inläggstakten är så låg. Men det gör jag inte. Resten av livet består mest av att man går runt och ber om ursäkt hela tiden. Så klart inte era liv, men mitt liv gör det.
Så nu lägger vi icke-ursäkten på hyllan och så ska jag berätta vad jag gör nu för tiden:

Har tappat konceptet helt, följer varken nya Dexter eller Californication-säsongen, upptäcker inte storheten i True Blood eller ser klart Entourage. När jag fyllde år i somras fick jag det som tar upp stora delar av mina vardagskvällar. West Wing-boxen. Sju säsonger fyllda med långa scener som i stora drag går ut på att president Bartlets stab går omkring i Vita Husets flyglar och bara…pratar. Inget sex, inget våld, inga droger. Bara dialoger.
I grund och botten allt en bra tv-serie behöver. Resten av min eftergymnasiala tv-konsumtion har annars alltid haft något inslag av sex, våld eller droger. Helst alla tre. Men nu är det dags att växa upp och lära sig uppskatta Det Goda Samtalet.
När jag ändå pratar om röster och samtal. I skolan har jag just nu en delkurs om radioproduktion. Det är roligt. Och intressant. Mer intressant än roligt kanske. Men radio är ett unikt medium. Lyssnaren kan koncentrera sig på vad som sägs, på vilken agenda produktionen vill föra fram. Och så är det billigt att göra. Spela in band, in i en mp3:a och klart! Kanske är det därför det görs så mycket bra radio på Sveriges få fyra bra radiokanaler (SR).
Hur som helst. Under två dagar nästa vecka ska jag göra radioreportage om politisk tv-reklam. Snabb deadline är en av få glädjeämnen här i livet. Då lyckas jag jobba i alla fall. Till skillnad från min hemtenta som ska vara inne om två veckor. Den har jag inte rört i med tång än. Men det kommer. När deadlinen ligger närmre i tiden och blir mer konkret.
För ett halvår sedan skrev jag detta. Först nu har jag tagit mitt snickesnack ned i en liten källare på söder. Var i veckan på min andra boxningsträning.
Det var inte som jag trodde, alltså som Perry uttryckte det, 10-åriga McD-feta brillsnokar från Tumba som ger en stryk under sparringen. Mest är det vanligt folk som du och jag nere i Hammarby boxnings lilla källare. Du och jag och svett från 1900-talets senare hälft som sitter fast i väggarna. Visst får man någon tjottablängare. Och det svartnar för ögonen efter träningen på väg upp för källartrappen. Trots detta finns det en viss charm att en vardagskväll gå ned i en källare och slå på en säck. Sen åka hem och kolla på ytterligare några avsnitt av West Wing.